En sämre dag

Jag är trött. Lillgubben är trött. Han sov så dåligt inatt och höll också oss vakna. Vi är gnälliga båda två och mina nerver är spända idag. Jocki är borta hela dagen och jag känner mig som om väggarna har börjat krypa inåt. Jag har inte träffat nån annan vuxen sen lördagen, och det börjar definitivt märkas på mitt humör. Sådana här dagar skulle jag ha lust att flytta tillbaka till mitt gamla liv. Eller rättare sagt, jag vill ha mitt nuvarande liv men jag vill ha mina vänner nära. Alla mina vänner som jag räknar att står mig nära bor på minst 100 kilometers avstånd. Jag har ingen här i stan som jag bara kan ringa helt spontant och bjuda in på kaffe.

Jag hade trott att det skulle vara lättare än såhär att börja om på nytt ställe. Visst har jag numera en del bekanta, jag har träffat många härliga människor på relativt kort tid, men jag saknar att ha dedär riktigt nära vännerna. Kanske måste jag inse att det är något man lämnar bakom sig när man får barn, jag vet inte. Samtidigt tycker jag att alla andra har så många runt omkring sig, de har systrar, svägerskor, familjer, barndomsvänner på samma ort. Allt sådant som fattas mig speciellt mycket dagar som denna.