En sämre dag

Jag är trött. Lillgubben är trött. Han sov så dåligt inatt och höll också oss vakna. Vi är gnälliga båda två och mina nerver är spända idag. Jocki är borta hela dagen och jag känner mig som om väggarna har börjat krypa inåt. Jag har inte träffat nån annan vuxen sen lördagen, och det börjar definitivt märkas på mitt humör. Sådana här dagar skulle jag ha lust att flytta tillbaka till mitt gamla liv. Eller rättare sagt, jag vill ha mitt nuvarande liv men jag vill ha mina vänner nära. Alla mina vänner som jag räknar att står mig nära bor på minst 100 kilometers avstånd. Jag har ingen här i stan som jag bara kan ringa helt spontant och bjuda in på kaffe.

Jag hade trott att det skulle vara lättare än såhär att börja om på nytt ställe. Visst har jag numera en del bekanta, jag har träffat många härliga människor på relativt kort tid, men jag saknar att ha dedär riktigt nära vännerna. Kanske måste jag inse att det är något man lämnar bakom sig när man får barn, jag vet inte. Samtidigt tycker jag att alla andra har så många runt omkring sig, de har systrar, svägerskor, familjer, barndomsvänner på samma ort. Allt sådant som fattas mig speciellt mycket dagar som denna.

Avundsjuk

Jag läser bloggar av kreativa kvinnor som på riktigt är duktiga på att skapa och formge. Och jag blir så avundsjuk. Jag vill också lära mig hur man gör på riktigt. Kanske nångång kan jag bli formgivare. Eller konditor, det skulle också vara jätteroligt. Om man bara vore sisådär 20 år igen och fick välja om... då hade jag nog valt utbildning mera med hjärtat. Fast å andra sidan, vore jag 20 år pånytt skulle jag ju inte veta vad jag vet nu, om mig själv, om livet och hur det artade sig. Så jag läser vidare, fortsätter att förundras och imponeras, men försöker att inte låta avundsjukan slå sig till ro.

Lille kocken

Vi verkar ha en matlagningsintresserad son. Han vill vara med i köket, ska med all makt kika ner i grytor och kastruller och helst röra om med nån slev också. Idag fick han röra om i kastrullen makaronerna skulle kokas i. Vattnet kokade inte ännu, men naturligtvis fick han ett stänk på sig och det var tillräckligt varmt för att stackars skruttet skulle börja gråta. Jag tröstade, och efter en stund var allt bra igen, då skule han pånytt upp i famnen och vara med. Och släppa ner en äppelbit innanför tröjan på mig.

Det är annars konstigt vad barn lär sig. Man kan öva och peka och säga kossa! Kan du säga kossa! Vovven, kan du säga vovven! Titta Albin, pipmugg, såhär dricker man, prova själv i oändlighet, och killen lär sig inget av ovanstående. Men ser man en gång pappa knipa mamma i rumpan med grilltången (en såndär som ser ut som en stor pincett, ni vet), så visst sjutton fastnar det i skallen på barnet. Och han klarar av att, helt på eget bevåg, upprepa bedriften flera dagar senare. Suck. Vad månde bliva...

Förresten, ifall någon undrar varför jag inte har satt in några bilder så beror det på att vår kamera för tillfället sagt upp kontraktet. Trist. Vi drömmer om en systemkamera, synd bara att de ska vara så attans dyra.

En liten förklaring

Underrubriken till min blogg hintar ju om att jag ska ge instruktioner om hur man slaktar och tar tillvara en tröja. Tänkte att jag kanske borde förklara mig närmare. Jag är alltså förtjust i att sy. Så länge jag kan komma ihåg har jag varit intresserad av, och också haft en viss fallenhet för, handarbete. Under min uppväxt var jag tyvärr alldeles för slarvig för att verkligen sy på maskin, jag tror jag presterade ett enda maskinsytt plagg som var värt namnet under högstadietiden. Men det plagget genererade i sin tur en tia på betyget. Förtjänt eller ej kan man tvista om. Men alltså. Länge var det stickorna som var mitt huvudinstrument när det kom till handarbete, och de är fortfarande i flitig användning. Men nu har jag tack och lov utvecklat tillräckligt tålamod och nerver för att sätta mig vid symaskinen också, och för det mesta är jag nöjd med det jag åstadkommer.

Ett problem, som kunde sätta käppar i hjulen för min syiver, återstår dock. Tyg är dyrt. Det är dessutom svårt att hitta snygga tyger. Jag syr i huvudsak kläder åt Albin, och eftersom jag är smått allergisk mot "barntygerna" som finns i den lokala tygaffären blir det bara frustrerande att gå där och söka inspiration. Inspirationen hittade jag däremot i boken BabyCool, som i huvudsak handlar om hur man syr nytt av gammalt. Idén slog an såväl på min skaparlust-sträng som på mitt ekosamvete. Varför föra gamla kläder till återvinningsstationen när man kan återvinna dem själv hemma? Det började med ett par mössor av gamla ylletröjor som jag tovade i tvättmaskinen först. Sen blev det ett par hängselbyxor (som visserligen inte är färdiga ännu). Nu senast förvandlades svärmors avlagda bruna sammetsmanchesterskjorta till ett par härliga byxor åt grabben. Och färdiga klippta delar till två tröjor och ett par mjukisbyxor ligger och väntar på att surras ihop. Det är oerhört tillfredsställande att vrida och vända på paltorna, fundera och knåpa, kombinera mönsterdelar på alla möjliga, och ibland omöjliga sätt, för att få tyget att räcka till det nya plagget. Och det bästa av allt, det gräver inga hål i den lätt ansträngda (årets första och största underdrift) vårdpeng-börsen.

en helt vanlig eftermiddag

Pojken sover äntligen. Vällingsflaskan är tom. Mamma plockar 11 legobitar in i lådan. 7 klossar i sin korg. 4 cd-skivor på rymmen, in med dem i fodralena. Plockar upp småbilarna och två tuttar från golvet. Stuvar in Leo kladdar och kluddar samt Grodan och haren i bokhyllan. Kan dem utantills vid dethär laget. Parkerar sparkbilen i hörnet, bär matstolen till sin plats. Viker lite tvätt. Plockar glas och tallrikar från matbordet till diskbänken. Borde jaga dammråttor med såväl dammsugare som trasa. Men istället sätter jag på vattenkokaren, sitter en stund vid datorn. Teet smakar gott och värmer. Jag njuter av lugnet.

bloggbyte

Jag har bestämt mig för att ge bloggandet en ny chans. Jag vill göra en nystart, därför byter jag såväl forum som bloggnamn. Min förra blogg påbörjades medan Albin ännu bara var "räkan", nu har han hunnit bli 14½ månad. Han kan så många saker. Som mamma är jag helt förundrad över allt som händer med honom, hur han utvecklas. Igår märkte jag att han fått en skrattgrop i vänster kind. Jag har ingen aning om varifrån den kommer. Idag sa han kisse när vi såg en katt på teve. Småsaker för utomstående, hela världen för mig.

Men jag har inte tänkt att bloggen bara ska handla om mitt barn. Trots att han ärligt talat antagligen kommer att stå för cirka 80% av innehållet. Varav hjärtat är fullt, heter det ju. Nej, jag ska också lämna utrymme för tankar som inte direkt har att göra med min lilla familj. Hursomhelst så hoppas jag att du som läser ska kunna följa med vad som försiggår i såväl gula huset som i resten av mitt hörn av världen.