hemma-hemma

Albin och jag tog sportlov och åkte till mormor och morfar. Jocki blev ensam hemma för att skriva på gradun. Så nu befinner vi oss alltså hemma-hemma. Så roligt för Albin att få umgås med mormor och morfar riktigt ordentligt några dagar, och skönt för mig att äta mat som nån annan (mamma alltså) lagat, slippa diska och kunna somna om på morgonen efter att lillis stigit upp. Det sistnämnda har jag dessvärre lite problem med, svårt att bryta vanan med att vara tvungen att stiga upp när den lille herremannen tycker det är dags.

Så finns här också kisse. Kisse är jättespännande tycker Albin, kisse själv ställer sig betydligt mer tveksam till hans sällskap. Han är helt enkelt rädd för den lilla krabaten med den gälla rösten och de små händerna. Så idag högg han till och gav Albin ett bett i armen. Det började dessbättre inte ens blöda, men visst var han ledsen en stund. Det verkar dock redan vara glömt.

Just nu sover lille A ute på terrassen, och det vankas snart kaffe här. Morfar står i garaget och bygger ett litet garage till Albin att parkera sina småbilar i, jag gissar att det kommer att vara jättepopulärt. Solen har dragit sig tillbaka bakom molnen, fast den gassade så fint tidigare idag. Det är tyst och lugnt, och jag försöker vila och samla krafter. Det är nu min tur att vara förkyld, och Albins hosta och snuva håller ännu i sig.

Hoppas ni har det bra alla som läser!

Är det inte det ena...

Som jag skrev i nåt tidigare inlägg så har vår kamera sagt upp kontraktet. Den fick nu sällskap av teven. När jag kom från badrummet tidigare idag satt avkomman i soffan med fjärrkontrollerna i händerna, och teven var svart. Jag trodde förstås att han bara stängt av som vanligt, men till min stora häpnad kom ingen bild fast hur jag tryckte och ställde in. Ljudet fungerade, likaså text-teve, men ingen bild. Så nu får vi klara oss på min gamla 14-tummare som jag köpte hösten 1999. Liksom på förra milenniet. Vi som nästan hade hämtat oss från stora elräkningsdebaklet i december och börjat fundera på ny kamera. It keeps you humble. Nåja, vi har tak över huvudet och mat på bordet, småsaker att gnälla över. Men jag blev utan min dagliga dos Oprah, och nånstans ska det väl märkas.

Äsch för 14-tummaren. Har någon en kikare att låna ut?

Och sonen är fortfarande snorig och hostar skrällande. Hostmedicin är införskaffad, men ännu har vi inte prövat ge honom någon. Jag hoppas han är i någorlunda skick imorgon, så jag kan fara på kaffe, jag tycker hjärnan börjar lukta oanvänd igen tycker jag.

Ensam hemma

Jag är hemma helt på egen hand, stora och lilla gubben for och hälsade på farmor. Vad gör hon nu då, när hon får vara ifred? kanske ni tänker. Svaret är enkelt: ingenting! Absolut ingenting. And I love it.

cookies för själen

För en stund sen tog jag en plåt rykande färska chocolate-chip cookies ur ugnen. Det doftar underbart i hela huset nu. Domhär cookiesen är lite av min specialare, de är lätta att göra och förtrollande goda. Receptet kommer ursprungligen från en finsk kokbok, men med åren har jag ändrat lite här och lite där så de smakar inte alls likadant nu som första gången jag bakade dem. Finns det något mer upplyftande för själen en grå februaritisdag än nybakta cookies? Antagligen, men isåfall vill jag inte veta. Här kommer det ständigt föränderliga receptet på min bad day cure (dagens version):

Chocolate-chip cookies (ca. 20 st.)

50 g rumsvarmt smör
ca. ½ dl strösocker
ca. 3/4 dl muscovadosocker
- rörs ihop

1 tsk vaniljsocker
1 ägg
-rörs ner i socker-smörblandningen

1 ½ dl vetemjöl
½ dl grahamsmjöl
1 tsk bakpulver
-blandas och rörs ner i smeten

-rör ner lagom med hackad mörk choklad. Rulla bollar av smeten och grädda i lite mer än 175 graders ugn, ca. 10-12 minuter.

Enjoy!

Godnattblogg

Jag ska just masa mig iväg och borsta tänderna och sen krypa ner under täcket med min bok (ja, fortfarande Eat Love Pray, igår kväll väckte Jocki mig då jag låg och "läste" så jag avancerar rätt långsamt...) men först kändes det som om jag borde skriva några ord. Här "mårar vi på" som vanligt, måste försöka få nån fason på råddet vårt imorgon eftersom vi har mamma-barn träff med kompisarna från familjeförberedelsekursen här hos oss på onsdag. Det ska bli roligt, senast vi hade träff hade Albin feber så det börjar vara ett bra tag sen vi sett de andra nu. Alla barnen är födda inom två månader, så det är roligt att se allas utveckling och hitta likheter och skillnader i temperament och personlighet.

På onsdagmorgon ska jag också vikariera som mamma-babyjumppainstruktör, det ska bli hemskt roligt. När jag själv började då Albin var dryga 10 veckor var han så bräcklig och liten och somnade sött på golvet medan vi mammor skumpade runt. Nu ska det bli intressant att se hur han kan uppföra sig bland alla de små bebisarna, han ska ju nämligen följa med som "demobebis".

Vad mera? Jo, jag har lämnat in en arbetsansökan, men det om det. Knappast något jobb jag får, och ifall det skulle råka sig så at jag får det så får ni ju veta förr eller senare :-)

Nu säger jag godnatt och sov gott!

Morr

Det tog mig en timme att diska. Jag. Vill. Ha. En. Diskmaskin.

Utibacken

Det verkade vara falskt alarm med sjukandet, efter en god natts = hel natts!! sömn vaknade lillpajsarn 06.20 i morse och var pigg på äventyr. Vi är verkligen inte bortskämda med hela nätter här i huset, tror fortfarande man kan räkna de nätter vi har sovit utan att han har vaknat en endaste gång på båda händernas fingrar. Så trots att det blev en något tidig start på dagen kände jag mig ändå rätt utvilad.

Morgonen förflöt som den oftast gör, vi åt frukost, lekte lite, grabben lekte lite mera medan jag surfade med ett halvt öga, sen läste vi böcker. Tappade upp ett bad åt Albin och duschade själv medan han badade. Sen borstade både liten och stor tänderna och så klädde vi på oss. Efter en ca. 15 minuters kamp för att få på den envise lille herremannen halare, vantar, hjälmmössa, stickad mössa och skor gick vi ut på gården. Jag byggde en snölykta medan Albin stod som en paralyserad michelingubbe och såg på, sen gick vi runt och inspekterade grannarnas gungor och vindspel. Så tittade vi i postlådan (fyra gånger för att det tydligen var så skojigt) och konstaterade att den var tom. Efter det spände jag fast Albin i en av hans pulkor -han fick två till julklapp- och så tog vi en tur runt grannskapet. Han tyckte att det var ofantligt roligt att åka pulka, satt med en liten söt min och pekade på allt möjligt. Dagens höjdpunkt inträffade definitivt då vi mötte en katt. Katten blev visserligen livrädd för oss och sprang som ett svart streck för att komma undan det mystiska ekipaget, men det räckte för lillgubben, han tjöt av glädje.

Väl hemma igen tog vi ett varv till runt gården innan vi gick in tillbaka. Sen följde en dispyt om huruvida den mindre av oss skulle sova middag. Den mindre gick segrande ur striden. Så vi läste mera böcker (Lek med Molly alltför många gånger, Greta Gris kurragömma 2 gånger, Bajsplutten en gång men med sju spolningar, Miffys pysselbok oändligt antal gånger och Vad Puh gillar två gånger). Så åt vi lite frukt, byggde lite lego, såg ett par gånger på klipp från Piggley Winks på youtube och sen, äntligen, efter lite kamp och en flaska mjölk, somnade lillbusen.

På mig väntar nu ett väldigt stökigt kök, ett hav av leksaker och så småningom lite matlagning. Ska bara sitta en stund först, och njuta av lugnet och tystnaden. Aaah. Tystnaden.

Hängig liten

Lillskrutten vår är riktigt hängig idag. Måhända har vi förkylning på kommande. Vanligtvis sover han sin dagssömn vid tvåtiden efter en rätt lång kamp, nu suckade han av lättnad då jag "nattade" honom lite före tolv. Igår kväll hade han stegring dessutom, men hittills idag har han haft normal temp. Vi får väl vänta och se vad det artar sig till.

Ja, så nu sitter jag alltså här i allsköns ro, har ett bröd i ugnen och en tekopp bredvid datorn. Vid min sida i soffan ligger boken jag läser för tillfället, "Eat Love Pray" av Elizabeth Gilbert. Hittills en positiv läsupplevelse, så jag vågar mig redan nu på at rekommendera den.

Mycket mera har jag inte att komma med just nu. Jo, jag har ändrat inställningarna så att vem som helst numera kan kommentera, hade inte ens märkt att man måste ha google-konto för att få göra det innan Anna uppmärksammade mig på det, så tack för det! Nu väntar jag mig alltså att kommentarerna börjar välla in ;-)

Hopp och studs

På lördagar jobbar jag. Jag dansar med barn från kl. 11 till kl. 15. Det är jätteroligt, men jag är så trött då jag kommer hem! Det är rätt svårt att hålla ångan uppe i fyra pass, speciellt då det handlar om så små barn som 4-åringar, som dom yngsta är. Det kräver energi, engagemang och inlevelseförmåga. På funkykidz-språk talar vi om att vara trollbindare. I korthet handlar det alltså om att använda kroppen, rösten och mimiken för att fånga barnens intresse och hålla det uppe under 45 minuter. Jag kan lova att det inte är lätt. I varje grupp finns det dessutom barn som av olika orsaker inte är helt enkla att fånga. Somliga barn har inte valt själv att komma med och dansa, andra har problem hemma som gör att de inte är helt mottagliga. Det är svårt, att veta vad som är på gång och att göra en avvägning av vad du kan kräva av varje barn. Jag misslyckas med att trollbinda vissa. Men dem jag lyckas med, när jag ser hur deras ögon lyser och när dom blir alldeles ivriga att få berätta och visa och dansa, då blir mitt hjärta alldeles varmt. Och jag känner att det här barnet, det har jag nått fram till! Helt fantastiskt.

Sen är det också ett kapitel för sig dethär med att ge sig hän. Det känns kanske till en början inte helt naturligt att åla omkring på golvet med en plastkrokodil i handen, eller att flyga omkring och låtsas vara superhjälte, men väl där, på plats, brukar det faktiskt vara rätt enkelt. Ju mera jag orkar ge ut, desto mera får jag tillbaka av barnen. Och när något barn helt spontant kommer och ger mig en kram efter timmen, då känns det som om jag har uträttat något viktigt.

Funkykidz kan du man läsa lite mera om här
Och på Sportis gyms hemsida finns också lite info, samt bilder från höstens show.

Nu ska jag fortsätta njuta av lördagskvällen, och det faktum att lillkillen ikväll somnade på egen hand i sin egen säng! That's a first!!

Bröd, svett och dårar

Idag kom jag mig äntligen iväg på bodycombat. Det var länge sen jag var senast. Svettigt som sjutton var det, men ack så skönt. Igen fick jag märka hur kass min kondition egentligen är. Jag har nämligen det felet att jag inte kan hålla igen när jag går på sådana pass, jag tar i för fullt redan från början. Så efter ca. 10 minuter har jag blodsmak i munnen och inser till min förfäran att timmen bara börjat. Men på nåt konstigt sätt flyter resten av passet på, och jag kommer därifrån full av endorfiner. Enligt pulsklockan brände jag dessutom 619 kalorier.

Utanför vårt hus har jag sett en farbror av det lite konstigare slaget gå förbi idag. Ungefär tolv gånger. Varje gång jag tittade ut genom vardagsrumsfönstret medan jag plockade och pynjade gick han förbi, i grön täckjacka och armen i mitella. Ett tag funderade jag på om jag borde gå ut och fråga ifall han sökte efter någon och behövde hjälp, men så insåg jag att han gick och pratade för sig själv, så då fick det vara.

Slutligen: note to self: nästa gång jag bakar bröd som jag misstänker blir för stort för en form så lönar det sig faktiskt att lita på instinkten och hälla smeten i två formar. Inte göra som idag och tänka att det knappast pöser så mycket ändå. Det pöste. Och rann ner på ugnsplåten på botten av ugnen som jag åtminstone varit förutseende nog att sätta dit. Och när jag tog formen ur ugnen var skorpan på brödet lätt bränd och inuti var smeten just det, smet. Inget bröd för oss idag med andra ord.