det tar sig!

Dinosauriedatorn och jag har samarbetat förvånansvärt bra, och nu kanske jag äntligen kan börja känna mig nöjd med höststädningen av bloggen snart. Jag har provat och trixat än hit och än dit halva kvällen.

Förmiddagen tillbringade Albin och jag på hvc, där jag då konstaterades ha dubbelsidig örongångsinflammation. Precis som jag trodde. Amoxinkur, örondroppar och sköljning i tre dagar ordinerades, och första sköljningen avklarades på ort och ställe. Sved skönt gjorde det. Vi ska hoppas att jag hör nånting åtminstone imorgon så jag slipper göra bort mig alltför mycket på jobbintervjun!

Javisst ja, fru mju ville ha receptet på lemonyoghurtcpucakesen:

LEMON YOGHURT CUPCAKES MED CREAM CHEESE FROSTING:
1,5 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
1,2 dl socker
0,6 dl smält smör (jag bakar alltid på rypsolja numera, funkar precis lika bra)
1 ägg
0,6 dl naturell yoghurt (jag satte mera igår, uppemot en dl kanske)
1 tsk rivet citronskal (jag satte nog 1,5 tsk cirka gurka)
1,5-2 msk nypressad citronsaft

Vispa ihop ägg, socker och fett. Häll i yoghurten, citronskalet och -saften, rör till slät smet. Blanda de torra ingredienserna och rör ner. Klicka ner i muffinsformar (blir ca. 10 st.) och grädda i 180 grader i 20-25 minuter. Låt svalna.

Till frostingen rör du ihop, eller kör i matberedare om du äger en sån:
100 g Philadelphiaost
25 g rumsvarmt smör
1 msk vaniljsocker
ca. 4 dl florsocker

Bred på frostingen på de avsvalnade cupcakesen, eller om du vill vara fancy (som jag) tar du en spritspåse med stor tyll (top-its eller vad de nu heter säljer jättebra såna, finns på vanliga marketar), skedar i frostingen och spritsar snyggt.

Goda igår, ännu godare idag!

cookies för själen

För en stund sen tog jag en plåt rykande färska chocolate-chip cookies ur ugnen. Det doftar underbart i hela huset nu. Domhär cookiesen är lite av min specialare, de är lätta att göra och förtrollande goda. Receptet kommer ursprungligen från en finsk kokbok, men med åren har jag ändrat lite här och lite där så de smakar inte alls likadant nu som första gången jag bakade dem. Finns det något mer upplyftande för själen en grå februaritisdag än nybakta cookies? Antagligen, men isåfall vill jag inte veta. Här kommer det ständigt föränderliga receptet på min bad day cure (dagens version):

Chocolate-chip cookies (ca. 20 st.)

50 g rumsvarmt smör
ca. ½ dl strösocker
ca. 3/4 dl muscovadosocker
- rörs ihop

1 tsk vaniljsocker
1 ägg
-rörs ner i socker-smörblandningen

1 ½ dl vetemjöl
½ dl grahamsmjöl
1 tsk bakpulver
-blandas och rörs ner i smeten

-rör ner lagom med hackad mörk choklad. Rulla bollar av smeten och grädda i lite mer än 175 graders ugn, ca. 10-12 minuter.

Enjoy!

Bröd, svett och dårar

Idag kom jag mig äntligen iväg på bodycombat. Det var länge sen jag var senast. Svettigt som sjutton var det, men ack så skönt. Igen fick jag märka hur kass min kondition egentligen är. Jag har nämligen det felet att jag inte kan hålla igen när jag går på sådana pass, jag tar i för fullt redan från början. Så efter ca. 10 minuter har jag blodsmak i munnen och inser till min förfäran att timmen bara börjat. Men på nåt konstigt sätt flyter resten av passet på, och jag kommer därifrån full av endorfiner. Enligt pulsklockan brände jag dessutom 619 kalorier.

Utanför vårt hus har jag sett en farbror av det lite konstigare slaget gå förbi idag. Ungefär tolv gånger. Varje gång jag tittade ut genom vardagsrumsfönstret medan jag plockade och pynjade gick han förbi, i grön täckjacka och armen i mitella. Ett tag funderade jag på om jag borde gå ut och fråga ifall han sökte efter någon och behövde hjälp, men så insåg jag att han gick och pratade för sig själv, så då fick det vara.

Slutligen: note to self: nästa gång jag bakar bröd som jag misstänker blir för stort för en form så lönar det sig faktiskt att lita på instinkten och hälla smeten i två formar. Inte göra som idag och tänka att det knappast pöser så mycket ändå. Det pöste. Och rann ner på ugnsplåten på botten av ugnen som jag åtminstone varit förutseende nog att sätta dit. Och när jag tog formen ur ugnen var skorpan på brödet lätt bränd och inuti var smeten just det, smet. Inget bröd för oss idag med andra ord.

Lille kocken

Vi verkar ha en matlagningsintresserad son. Han vill vara med i köket, ska med all makt kika ner i grytor och kastruller och helst röra om med nån slev också. Idag fick han röra om i kastrullen makaronerna skulle kokas i. Vattnet kokade inte ännu, men naturligtvis fick han ett stänk på sig och det var tillräckligt varmt för att stackars skruttet skulle börja gråta. Jag tröstade, och efter en stund var allt bra igen, då skule han pånytt upp i famnen och vara med. Och släppa ner en äppelbit innanför tröjan på mig.

Det är annars konstigt vad barn lär sig. Man kan öva och peka och säga kossa! Kan du säga kossa! Vovven, kan du säga vovven! Titta Albin, pipmugg, såhär dricker man, prova själv i oändlighet, och killen lär sig inget av ovanstående. Men ser man en gång pappa knipa mamma i rumpan med grilltången (en såndär som ser ut som en stor pincett, ni vet), så visst sjutton fastnar det i skallen på barnet. Och han klarar av att, helt på eget bevåg, upprepa bedriften flera dagar senare. Suck. Vad månde bliva...

Förresten, ifall någon undrar varför jag inte har satt in några bilder så beror det på att vår kamera för tillfället sagt upp kontraktet. Trist. Vi drömmer om en systemkamera, synd bara att de ska vara så attans dyra.