virkligen

Jag har tillfälligt gett upp OS-filten och satt den till sidan, kanske hamnar den i högen av UFO:n. Istället blev jag sjukt sugen på att virka igår när jag satt och blippade runt på olika bloggar här och där, en massa inspirerande småpyssel hittade jag. Så igår virkade jag en hatt efter autentiskt 70-tals mönster, och nu håller jag på med en liten katt med hjälp av detta mönster. Bild kommer så snart den är färdig, men det blir antagligen först imorgon eftersom det är så pilligt med armar, ben och svans. Söt hoppas jag att den blir, om jag lyckas lika bra som andra virkare är chansen stor.

Annat då? Dagens besök på Tomtebo bjöd på ännu flera runda magar och bebisnyheter. Av Albins kompisar från rytmikgruppen vi deltog i under förra hösten och i våras är det bara en familj som inte fått eller ska få tillökning snart. Det verkar som att en ålderskillnad på mellan 2 och 2½ år håller på att utvecklas till nån slags standard. Fast då utgör vår mammagrupp ett undantag, vi träffades senast förra veckan och ingen av oss (vi är 9 stycken) har nåt syskon på gång. Kanske det sen blir så att när första i gruppen kommer med bebisnyheter hakar resten också på...

traderaträsket

Äh, jag har gått ner mig i traderaträsket. Det finns ju så mycket fint som folk vill göra sig av med, en massa underbara tyg. Jag har inte budat på så många, men tittat på desto fler och hämtat inspiration. Igår kväll bläddrade jag igenom sidor tills ögonen kändes fyrkantiga. Och jaja, det finns inhemska huuto.net också, men där finns inte på långa vägar lika mycket fint.

Imorgon ska jag och lillpojken och vikariera som instruktörer på mamma-babyjumppan på sportis. Därför borde jag plocka ihop lite musik och gå igenom lite övningar så jag åtminstone har tänkt ut ungefär vad vi ska göra, även om jag aldrig håller mig till det förplanerade.

Dagens stora händelser: Albin har gjort trip-premiär på Tomtebo och blivit klippt i fingret med blodvite som följd hemma, också det en premiär. Att få plåster på såret var nästan värre än själva skadan, men allt kan botas med kramar och bokstavskex.

Den sötaste nosen

Jag ska förgylla tisdagen med några av bilderna som knäpptes i helgen. Motivet är säkert välkänt för de flesta av er vid dethär laget. På första bilden har vår busis klättrat upp i en fåtölj hemma hos mormor och morfar.


På bilden nedan syns det makalösa kuddrufset i all sin glans, hur ska jag nånsin ha hjärta att låta nån sätta saxen i hans underbara linlugg?

Nästa bild visar Albin talandes i "telefon". Vadsomhelst kan vara telefon, ett suddgummi duger lika bra som ett reflex. Så går han omkring med "telefonen" vid örat och pratar med allvarlig röst, mellan varven trycker han lite på några "knappar". Man skulle tro att vi inte gör annat än talar i telefon här hemma dagarna i ända, men faktum är att varken Jocki eller jag talar särskilt mycket i telefon. Vete fåglarna hur han har fastnat för just den sysslan.

Den sista bilden visar Albin i badkaret där jag också satt och plaskade som liten. Badankorna är ett trevligt sällskap.

Intresseklubben kan förövrigt anteckna att jag nu är fullt återställd från påskhelgens mystiska sjösjuka. Så vi har som vanligt varit på Tomtebo idag, och sen gick vi på stan en stund och försökte hitta en födelsedagspresent till en alldeles speciell pappa och sambo som fyller år på fredag. Eftersom ifrågavarande födelsedagsbarn med säkerhet läser dethär så kan jag naturligtvis inte avslöja om vår presentjakt var lyckad eller inte.

Nu ska jag slita mig från datorn för en stund och sortera lite tvätt. På dagens schema står ännu storhandling och skrivande av arbetsansökan, förutom tvätten då. Och ikväll börjar ny säsong av äntligen hemma på teve. Teve förresten, jag har säkert glömt att rapportera att vi numera ståtar med hela 21 ärvda tum, så nu klarar jag mig utan kikare igen! Det tackar vi Jockis ena kollega för!

Diplombebis

Ikväll var det avslutning på babyrytmiken. Albin har verkligen trivats bra där, trots att han varit några månader yngre än de andra i gruppen. Lite väl mycket spring i benen har han, och inte sjunger han förstås så mycket heller, men han skrattar desto mer och är naturligtvis väldigt intresserad av instrumenten som finns där. Hursomhelst, idag fick han sitt allra första diplom. Jag misstänker att sentimentala mamma kommer att rama in det...




På andra bilden syns det mera hur jag har känt mig mellan varven på rytmiken, jag sjunger falsk för full hals, och pojken ylar och försöker slingra sig ur mitt grepp för att kunna rymma iväg och få tag på nåt instrument. Man kan inte alltid vara till sin fördel. Som tur finns det andra små äventyrare också i gruppen, även om vissa av barnen sitter som ljus lektionen igenom. Det är verkligen intressant att se hur olika personligheter människor har redan innan de fyllt två år ens.





Imorgon är det sångstund på Tomtebo också, men där brukar Albin ha alltför mycket lek som måste ut, så han vill sällan sitta med och sjunga. Både mor och son är förövrigt närsomhelst villiga att vittna om öppna dagisets förträfflighet, lite efter åtta på mornarna hämtar sonen skorna och vill iväg. Dagiset öppnar dock först nio, så han får tåla sig en stund.


Så måste jag bara bjuda på en så härlig bild på vår lille gubbe. Bilden är tagen i söndags när Albin och pappa var på väg till fammos och faffas. Här står han, färdig med reppun på ryggen, och väntar på att få fara. Min lilla ögonsten, tänk att han är såhär stor redan.

En mycket bättre mamma

Den här veckan har vi haft full fart på. Måndag, tisdag och onsdag förmiddagar har vi spenderat på Tomtebo, stadens öppna dagis. Albin stortrivs, och jag också. Att bara sitta hemma mellan fyra väggar med en social, leksugen och nyfiken 16-månaderspojke blir nervpåfrestande för både mig och honom. Jag blir snäsig och irriterad, och tycker att vartannat ord som kommer ur min mun är Nej! Jag tycker att jag inte hinner med något, och störs av disken på köksbänken, tvättkorgen som lever ett eget liv och leksakerna som ligger överallt. På Tomtebo kan jag luta mig tillbaka, dricka en kaffekopp och byta erfarenheter med de andra föräldrarna medan Albin med glädje inspekterar småbilarna, modelleran, leksaksservisen och alla de andra barnen. Jag blir en mycket bättre mamma av att komma ut och lufta mig.

Det är intressant med oss mammor. Vi hittar snabbt en gemensam ton som säkert kommer av att vi alla burit på våra barn i 40 veckor fyllda av oro och förväntan, fött fram det och förlorat oss i kärlek till det lilla knyttet som är så totalt beroende av oss. Man kommer snabbt in på stora livsfrågor med andra mammor, trots att man precis träffats. Jag undrar om det är så pappor emellan också? Delar de med sig av sin ängslan och sin stolthet över föräldraskapet på samma sätt?

På bilden ser ni den lille kocken in action med Tomtebos servis.