Hopp och studs

På lördagar jobbar jag. Jag dansar med barn från kl. 11 till kl. 15. Det är jätteroligt, men jag är så trött då jag kommer hem! Det är rätt svårt att hålla ångan uppe i fyra pass, speciellt då det handlar om så små barn som 4-åringar, som dom yngsta är. Det kräver energi, engagemang och inlevelseförmåga. På funkykidz-språk talar vi om att vara trollbindare. I korthet handlar det alltså om att använda kroppen, rösten och mimiken för att fånga barnens intresse och hålla det uppe under 45 minuter. Jag kan lova att det inte är lätt. I varje grupp finns det dessutom barn som av olika orsaker inte är helt enkla att fånga. Somliga barn har inte valt själv att komma med och dansa, andra har problem hemma som gör att de inte är helt mottagliga. Det är svårt, att veta vad som är på gång och att göra en avvägning av vad du kan kräva av varje barn. Jag misslyckas med att trollbinda vissa. Men dem jag lyckas med, när jag ser hur deras ögon lyser och när dom blir alldeles ivriga att få berätta och visa och dansa, då blir mitt hjärta alldeles varmt. Och jag känner att det här barnet, det har jag nått fram till! Helt fantastiskt.

Sen är det också ett kapitel för sig dethär med att ge sig hän. Det känns kanske till en början inte helt naturligt att åla omkring på golvet med en plastkrokodil i handen, eller att flyga omkring och låtsas vara superhjälte, men väl där, på plats, brukar det faktiskt vara rätt enkelt. Ju mera jag orkar ge ut, desto mera får jag tillbaka av barnen. Och när något barn helt spontant kommer och ger mig en kram efter timmen, då känns det som om jag har uträttat något viktigt.

Funkykidz kan du man läsa lite mera om här
Och på Sportis gyms hemsida finns också lite info, samt bilder från höstens show.

Nu ska jag fortsätta njuta av lördagskvällen, och det faktum att lillkillen ikväll somnade på egen hand i sin egen säng! That's a first!!